Feelings & Thoughts

That we don’t even remember why were fighting

________ 2017-09-30 ________

London är regn och sol i ett har jag märkt. Mina dagar går sakta men säkert framåt. Jag minns när jag vaknade på morgonen och kunde känna paniken i halsen, hur jag hjälplöst försökte svälja den växande hysterin i magen. Hur dessa fyra väggar i rummet bara tryckte in mig i ett litet hörn och tvingade mig att gråta floder i timvis. Jag kunde inte ens titta på en bild av mamma och pappa innan jag började lipa.

Jag var så himla ensam. Hade aldrig trott att det var såhär jag skulle spendera de första veckorna i London, inte efter att ha längtat så mycket. Längtat efter Rohail, efter London, efter ett eget hus och liv. Min värld vändes upp och ner och det var nog där jag insåg att detta var vad man kallade “practical life”. Jag var en dum liten unge på 22 år som trodde att livet skulle vara en dans på rosor, en fest. Reality hann ikapp helt enkelt. Helt plötsligt handlade det om att tvätta kläder, göra mat, vara alla till lags och ge sitt bästa. Jag var inte redo, är nog fortfarande inte redo även om det går så mycket bättre.

Jag vet inte riktigt vart jag vill med detta inlägget, men har tänkt dela med mig så länge nu. Det har varit ett rent helvete för mig de första två veckorna i London. Varje gång jag uttryckt mig på instagram har folk sagt att det går över sen, att alla tjejer lämnar sina hem för susraal, att de vet hur det är. Men nej, ni vet inte. Inte ens jag vet. Jag vill inte ha sympati. Det har bara varit så svårt att starta ett liv utan mamma som alltid kunde berätta om rätt och fel. Som alltid fanns bakom ryggen för att rädda mig om jag föll. Helt plötsligt skulle jag ta hand om mig själv och andra för den delen. Ugh, det har varit svårt.

Jag kan fortfarande vakna med paniken i brösten. När ingenting känns rätt och jag bara vill riva hela stället och springa hem till vackra Sverige. Åh, fina fina Sverige med världens lugnaste gator. Fina Helsingborg ♥ Men jag intalar mig själv att det kommer gå över snart. Det är det enda jag kan.

//T R A N S L A T I O N; The first thing I noticed about London is that it rained a lot here. My days, on the other hand, are going slow as ever. I can’t believe it’s been a month already since I first landed in the UK. A whole month with so much I’ve already learned and yet have to get used to. From the Thursdays where they pick up garbage outside our house to the local Tesco with fresh dairy milk. I never ever thought it would be so difficult. Sweden and UK is quite similar but when you leave everything behind, especially mum and dad who you’ve been living with all your life, then reality hits you.

That’s what I think happened to me. Reality hit me hard. I was a stupid 22-year old, thinking life was all love and parties. Nice clothes, nice pictures and always fun fun fun. Too bad practical life was all boring. Washing the dishes, grocery shopping, stresses—everything was boring. Is boring. But, I’m still getting used to it and I have to agree I’m getting better day by day.

I don’t know where I want to go with this post, but I guess I just wanted to share with you guys. I’ve been meaning to for a long long time now. The first two weeks in London was the hardest. I used to wake up with panic attacks, look out the window, cry like a baby calling mum for help. I wanted my mum so badly ohmygod. Still want my mum so badly. It felt as if the four walls of my room just would suffocate me in my sleep. Every time I opened my eyes and was alone in bed, my throat would get dry and I would feel such a bad feeling down in my gut. Ugh, it was bad days. And I would be lying if I say that I’m off that 100%. I still wake up some days where just getting out of the bed is a task I have to tick off my to-do-list, but as the days are going by, it’s getting easier to adjust to the changes.

The truth is that I still need my mum, will always need my mum. I was such a spoiled brat at home, didn’t even touch the dishes and now suddenly I have to do 90% of the chores. It’s hard, but somehow, I’m still finding reasons to love it. Mostly cause Rohail is by my side. And that is the only thing I need to keep me going here in a country far far away from what once was my life. Sweden.


Leave a comment?


Comments

No comments yet.

Feed for comments on this post.

Post A Comment