List/Surveys, Selfportraits, Adaptions, Thursday Challenge

Thursday Challenge #013—Torn between 2 cultures

________ 2015-12-31 ________

När jag fick mitt första jobb i Danmark som 16-åring, var det första gången på 7 år jag kom i kontakt med någon som hade samma bakgrund som jag. Helt plötsligt var det inte världens konstigaste sak att diskutera facial hair och att berätta att min kusin faktisk hade gift sig med sin egen kusin. Att jag gärna hade på mig en bindi på Eid och att jag såg Bollywood filmer. Att jag vaknade klockan 4 på sommaren, endast för att göra wudhu och be. Att jag inte fick gå barbent och göra sidecut hur lätt som helst. Vi svor åt taskiga kunder på urdu och skrattade hela passet igenom, diskuterade killar, mörka och snygga helt plötsligt, och att vi aldrig någonsin skulle gifta oss med “importskis” från Pakistan för vi inte ville försörja de.

Det var då någon förstod mig för första gången. Jag hade så många frågor. Jag ville diskutera varför min mamma var den enda som inte lät mig festa, varför jag var den enda som inte kunde bära en fin urringad klänning på galan i 9:an och varför det alltid luktade så värst mycket curry i köket varje gång mamma gjorde mat.

Det var då vi också skojade och jag helt plötsligt blev kallad för vit. För jag kunde prata böcker med Anna på jobbet samtidigt som jag visste vem Shah Rukh Khan var. För att jag hade min fina jacka med nitar hela vägen igenom samtidigt som jag ville ha rött på mitt bröllop och främst för jag älskade foto, precis som Amanda också gjorde och vi därför bestämde oss för att träffas på fritiden.

Jag insåg senare att anledningen nog var för att vi flyttade till den här delen i Sverige. Man blir som man umgås säger de. Vem är du?

//T R A N S L A T I O N; As a 16-year old, I got my first job in Denmark and that was the first time in 7 years I met someone with the same background as me. Someone with the same jetblack hair that understood facial hair. I could discuss my cousin who decided to marry her cousin, freely, that I more than ever wanted to wear a bindi on Eid and that I did actually watched Bollywood movies and enjoyed it. That I woke up at 4am in the morning during summertime, just to pray. We would swear at nasty customers in urdu and laugh the 6-hours shift away, as if we were actually out on a shopping spree. And that we would never ever want to marry freshies from Pakistan cause we really didn’t want to provide for them when it was really the other way around.

That was the first time someone understood me. & I remember having tons of questions. Like why my mum never let me go out and party, why I was the only one that couldn’t wear a nice long dress for our prom and why in hell it always smelled so much curry in our kitchen after mum was done with today’s food.

All of a sudden I was white washed. I don’t remember it hurting, just that it felt weird being called a stranger when a PAKI was actually the only thing I was at that time. Why? Cause I could talk books with Anna on my job but at the same time know that Shah Rukh Khan existed? Or that I wore studs like never before but still wanted to go all blood-red on my wedding day? Or maybe cause I decided to meet Amanda after our shift was done, JUST cause we both liked photography and wanted to swap ideas.

I realized later that the only reason everything was happening, was cause we decided to move to this part of Sweden. But when you’re constantly torn between two cultures, what do YOU chose to BE?


1 comment.


1 Comment

On 2016-01-01 Jennie Lenita said:

I just love your passion and inspiration ♥

Back | To the top

Feed for comments on this post.

Post A Comment