Feelings & Thoughts, Worklife

Sådär 04.00-tankar en tisdag-morgon.

________ 2015-05-05 ________

Den 21 april—precis 5 dagar innan jag skulle bli arbetslös—fick jag ett nytt jobb! Jag som har gått och fruktat den dagen då jag skulle börja leva på kvarlevor och rester och sedan ta bort mitt ebay-konto för att undvika extra kostnaderna där. Okej jag kanske överdriver pyttelite men något åt det hållet iaf! Jag var på jobb-intervju den 21 april och redan där fick jag reda på att jag hade kammat hem jobbet—vilket såklart känns så jävla bra. Det är fortfarande i Danmark (hurra för danska pengar!) och fortfarande med mat att göra. Klagar inte så mycket… än, men tycker ändå att det är skönt att inte sitta hemma arbetslös. Det har jag ju inte varit sen jag var 17 år!

Mitt första arbetsdag hade jag i fredags—alltså förra veckan. Det var lärorikt och en aning nervöst då jag endast stod i bageriet på mitt förra jobb i ungefär 6 månader. Men man lär sig snabbt! Inte bara kunde jag knappa in alla olika sorts bröd i slutet av dagen, men jag träffade även på en gammal kollega till mig som då också hade fått jobb där—dock i caféen. Men känns det galet om jag redan är i uppsägnings-tankar? Utan att säga för mycket (tyst-avtalet) så känns det tyvärr inte som om det är det rätta för mig. Dåligt lagda arbetstider (att börja klockan 6 en lördagsmorgon när man bor i Sverige gör väldigt ont i hjärtat) blandat med en hög andra problem som jag stött på, gör så att jag kanske redan nu tycker att det är för mycket för mig att hantera.

Att jag har jobbat 4 år i Danmark sen innan, endast 17 år gammal när jag fick jobbet på Føtex, har aldrig varit en dans på rosor. Det har varit väldigt tidiga morgnar blandat med trötta ansikten inför måndagen då man helt enkelt blir så utmattad. Att ta färjan varje helg i 4 år är ingen lätt sak, speciellt inte om man måste döda 40 minuter på tåget efter det. Men ni måste också förstå varför jag aldrig sa upp mig. Jag hade nog världens bästa arbetsplats, inte bara med bra chef och kollegor men också kunder, arbetsuppgifter, ansvaret och ja.. jobbet i sig själv där jag kände mig väldig trygg och glad. Jag har haft en av de bästa upplevelserna med världens bästa kollegor och det inser man ju såklart först när allt är borta. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit bitter över jobbet för att sedan vakna nästa dag, åka in till Köpenhamn och bli på så jävla bra humör igen. Vi kändes som en familj och det var nog anledningen till varför det tog så hårt på vissa av oss. För visst var det lite tårar och sorg i hjärtat när skylten “stänger snarast” åkte upp.

Men jag tror på nya tag och nya utmaningar. Det är mest därför jag gjorde allt för ett nytt jobb snabbt som attans och hann fixa det innan jag fick uppsägnings-papper hem. Det är jag ändå lite stolt över. Dock kommer frågan om jag verkligen vill jobba på ett ställe där jag tyvärr inte känner av samma lagspel och ordning? Just nu känns det omöjligt att vakna halv fyra en lördagsmorgon för att hinna på jobbet, och mitt kärlek till mitt nya jobb hänger på en skör tråd. Men 10% av mig vill ändå ge stället en chans. Inte bara för att det kan bli bättre men också för att det är väldigt nytt och alla är nya och ovana på arbetsplatsen. Kanske kommer det bli bra ändå? Det får tiden och olika lösningar visa iaf. Jag har iaf lovat mig själv att jag aldrig någonsin kommer att tvinga mig själv att jobba med något som inte lockar mig och får mig att känna mig illa till mods. Jag är 21 år och tycker att det är dags för val som ger näring till själen istället för att man lider pin igenom ett 7 timmars pass.

Suck. Det var länge sedan jag skrev ett såhär långt inlägg känner jag! Men samtidigt är det skönt att få det ur sig en gång för alla. Jag behöver nämligen påminna mig själv om att sätta mig själv före alla andra, vare sig det gäller jobb, kollegor eller något tredje. En sak är dock säkert; När jag är 70 år, gråhårig och knappt kan gå utan att få ryggsmärtor (hoppas dock inte det händer haha) kommer jag minnas dagarna då jag hade all världens motivation och världens bästa ben som gjorde att jag kunde springa fortare än fortast för att hinna ett tåg klockan 04.57 på morgonen. Jag kommer alltid vara stolt över hur jag kämpade och orkade med så långa arbetspass. Det lär man sig alltid något av. Och är det något egenskap som jag vill ha i mina barn—så är det samma motivation, vilja & drivkraft jag vill se i deras ögon.


Leave a comment?


Feelings & Thoughts, Portraits, Pakistan

Ungrateful

________ 2015-03-05 ________

Vet ni. Jag visste aldrig att fotografer hade så dålig “rykte” i Pakistan. Jag har varit på otaliga bröllop där jag har sett flera olika fotografer springa runt omkring bruden och allt, men de är det INGEN som höjer ögonbrynen åt. Så fort det är talan om en KVINNLIG FOTOGRAF, ska alla jädrans aunty’s prata om “hur osmakligt det är att agera slav åt någon annan”. Asså haha? Vet ni ens hur mycket hon tjänar?

En kvinna/man som har fotografering som sitt YRKE och är så pass välkänd så han/hon är uppbokad till olika event/bröllop & liknande, drar in lika mycket lön som en nyexaminerad ingenjör i Sverige. Ibland mycket mer. Men igen—det handlar ju i grund och botten aldrig om pengar. Det handlar om passion, intressen och hobby. Vad man är bra på och vad man kan använda i sitt liv.

Jag har endast agerat “fotograf” (d.v.s brist på en riktig prof. fotograf) på två bröllop. Båda var i Pakistan 2012 och båda gjorde mig så oerhört besviken och ledsen. Jag gick runt där som ett fån och tog bilder i mängdvis, vet ni hur varmt det är i Pakistan i juni månad?! Det fanns inte ens ström och ändå kämpade jag på så att jag kunde fånga brudens bästa dag.. GRATIS! Jag jobbade gratis i helvetes värmen med folk som inte vet vad civilisation är. Det är ju så konstigt när alla barn och ibland även alla andra, ska samlas på scenen, för att blocka the view för alla andra xD Upplever ni också det när ni är på bröllop i Pakistan? Eller är det bara jag som har haft så jävla otur? :p Jag kämpade iaf på med svetten som rann i floder och var ändå jättenöjd med bilderna. Jag ägde en Canon 1000D på den tiden och kit-objektivet som följer med, men än idag är jag förvånad över hur pass fina bilderna blev haha. Det är ju så svårt att knuffa små barn ur vägen så man kan få brudens ansikte med på bild. Låter som värsta monstret, men ni måste se det själv för att fatta vad jag menar.

ANYWAY, väl hemma i Sverige i juli månad samma år, hånade SAMMA personer mig. För vad? Jo att fotograferandet visst inte alls är något jobb & att “haha kolla så konstiga bilder, där ser min näsa stor ut och jag ser ut som en häxa.” Åhhhhhh det är nog enda gången i dessa 5 åren sen jag började fota, att jag ångrade att jag någonsin hade knäppt de bilder. Att människor kan vara så otacksamma?! Jag fattar inte grejen med att vara så nashukre. Har ni inte tid ELLER pengar till en riktig fotograf, och att en GÄST som faktisk ska sitta och glufsa i sig gratis mat, ställer upp. Det räcker inte eller? #arg

Jag har utvecklats så jävla mycket sedan dess och självklart har jag mer (för att inte säga helt och hållet) kontroll över min kamera nu. Men it stings you know? Det känns så orättvist och bittert blä.

Jag vet inte ens vart jag vill komma med detta inlägg? Jag lovade iaf mig själv att jag aldrig skulle ställa upp som fotograf åt någon igen, GRATIS. Min kamera, utrustning, redigering, och tid kostar pengar. Jag fotar numera bara gratis åt mina syskon, deras familjer och kanske enstaka vänner. Alla andra wastemen kan dra åt helvete :p I LOVE IT!


4 comments.


Quotes, Feelings & Thoughts

I was way way better than the next up

________ 2015-01-22 ________

Vet ni, det är så jävla bra att vi alla utvecklas och växer upp någon gång i livet. Man tror ju att man redan är där man vill vara i livet när man når 18-snöret men dina förväntningar och vad du egentligen vill i livet, kommer att förändras med tiden. Du kommer helt enkelt att växa upp och inse att saker och ting inte riktigt fungerar så som du hade tänkt dig.

Jag är så sjukt stolt över mig själv egentligen. 2012-2014 har varit en av de mest händelserika och mest betydelsefulla åren i mitt liv som jag dessutom har lärt mig så mycket av. Ångrar inte för en sekund hur och varför jag gjort vissa saker, för annars skulle jag aldrig lärt min läxa. Jag skulle fylla 21 år och fortfarande inte veta hur det känns att bli besviken eller hur det känns att äntligen bli fri från människor som har stått i vägen för dig och dina mål. Hur underbart är det inte att tänka att MAN ÄR FRI? Jag kan göra precis vad jag vill och hur jag vill, ingen kan tala om för mig att det jag gör är fel eller att jag inte borde göra si och så. tacksam för att jag har lärt känna människor som är rädda för att vara sig själva eller människor som har lärt mig hur viktigt det är med en god uppfostran och skillnaden mellan rätt och fel. Jag skulle inte vilja slippa dessa människor för något annat i världen, för jag via dessa människor har förstått hur jag INTE vill vara.

Jag är så mycket bättre.


Leave a comment?


Quotes, Feelings & Thoughts

Footprints to Jannah

________ 2015-01-09 ________

Något som skrämmer livet ur mig är nog människor som har glömt sig själva. Detta är ett stereotypisk scenario men ack så sant; mamma och pappa drar ifrån (exempel;) Pakistan och flyttar utomlands. USA? Det är rätt många som flyttar dit faktisk. Eller varför inte Danmark? Rätt många kommer hit också ju. De får 2—3 barn och öppnar något eget så de iaf kan försörja sig.

Åren går och din urringning blir djupare och djupare medan din flickas lilla klänning blir allt kortare ju äldre hon blir. Varför? Du låter din son gå ut och festa “för alla vi lever bara en gång”. Det är ju precis det! Vi lever BARA en gång! Varför lära oss och våra barn om världsliga saker när vi inte ens tillhör denna jord. Vi ska alla dö någon gång och vi alla kommer ställas inför Gud. Visste ni dessutom att när Kiyamat väl är över oss kommer det kännas som om vi bara var nere på jorden i tre ynka dagar? Sjukt.

Det mest sorgliga är nog föräldrarnas föräldrar hemma i Pakistan. Mormor och morfar var så strikta och religiösa att mamma och pappa inte ens fick ha långa naglar. Gick man med två flätor kallades man för saker, för man “visade upp sig”. Jag dömer absolut ingen men jag tycker att det är så oerhört synd om sådana människor som glömmer vad som är uppe och nere bara för att passa in. De vill passa in i samhället och vägrar därför stå emot eller stå ut från mängden. Istället firar man Halloween med resten av landet (inget fel med det) och säger Merry Christmas (du tror ej på att Jesus föddes den 25 december, varför säger du det då?)

Jag försökte inte komma någonstans med inlägget faktisk. Ville bara göra mig själv (& mitt framtida jag med barn) och andra uppmärksam på hur tråkigt det är när man förlorar sig själv till världen. Jag säger inte att man MÅSTE gå med slöja (vem är jag att säga det?) och vägra kolla kollegorna i ögonen men du måste inte göra så jävla mycket för att passa in faktisk. Du duger precis som du är med dina decent kläder och modest look. Det är så vi ser bäst ut :) Jag kommer aldrig i mitt liv, med handen på hjärtat, glömma att jag är muslim och samtidig ska stå för det. Alla gör misstag men den enda du behöver repent för är Allah. Alla andra kan dra åt helvete.

Godmorgon förresten :D


Leave a comment?


Feelings & Thoughts

Okonkwo i Sverige 2014

________ 2014-11-28 ________

Ibland känns det som om jag kommer försvinna i ett hav av oförstådda och trångsynta människor. Varför bryr sig folk mer om andra än sina egna nära & kära? Varför kan man inte leva lyckligt med sitt eget än att omfamna all världens hjärtan och försöker få dem att tycka om en? Jag har länge stått i duschen och tänkt, spekulerat, grubblat över det. Hur gör jag för att bli den bästa versionen av mig själv, vad är det i hen som gör att hen inte kan acceptera sitt eget men är ute och hundar efter andra. Vad är det som jag inte har, som hen har.

Jag har kommit fram till svaret att det visserligen är svårt för vissa människor att släppa taget. Ibland går vissa människor vidare med sitt eget och lämnar kvar de som alltid har brytt sig om en och älskat de i vått och torrt. Kan man förlåta dessa människor som går vidare? Varför glömmer de en sådär plötsligt? Har jag gjort det också? & frågan som stör mig dag som natt; de som lämnas varför går de inte vidare? Är kärleken verkligen så stor och ologisk att det inte finns något svar på det?

Jag har lovat mig tre saker; Jag kommer inte ha mer än två barn, de som glömmer mig, glömmer jag & långsint som jag är; jag kommer aldrig att kolla tillbaks igen. Ni kommer aldrig få mig igen, för jag har gett allt vad jag har och kan. Om jag inte räcker för er, räcker ni inte för mig. Jag vill ha människor som älskar mig för den jag är och inte bryter ner mig. Det gör ont i själen även om något så litet som känslor är patetiskt att visa fram när man härstammar från ett land där kulturen dominerar mer än religionen.

Jag älskar när människor ångrar sig. Mer än det, när jag ser ångern synas i ansiktet och jag lugnt kan le världens största leende och göra de uppmärksam på att det faktisk var jag som lämnade er i slutändan och inte tvärtom. Sen kommer det där med att gå vidare. Länge gick jag och tänkte om mitt nya paradis där alla skulle älska mig och jag inte skulle bli så fruktansvärt missförstådd. Men jag tror inte på det längre, jag tror varken på paradiset eller människan som visade mig vägen dit. Men jag kommer iaf sova lugnt eftersom jag själv valde det och inte kan gnälla om det till någon.

För fyra månader sen låg jag i gräset med mina stora mörka glasögon på näsan. Himlen var sådär blå och fin en varm sommardag och ingenting störde mig. Jag blev helt överväldigad av känslorna och tänkte att här hade jag nog kunna dö; lycklig och varm i kroppen. Det hade varit ett fint sätt att avsluta ett kapitel.

På många sätt är jag nog som Okonkwo trots allt :) Jag hatar förändringar.


Leave a comment?


Feelings & Thoughts

Hjärtat värker i tiotusen år

________ 2014-09-21 ________

Jag känner ett sådant stort hat mot folk som lämnar mig. Spelar ingen roll om det är vänner, kille eller familj. VARFÖR är frågan? Varför förtjänar jag inte något som håller sig? Jag litar inte på en enda människor någonstans i världen och kommer aldrig göra det heller. För jag har varit så naiv hela 2013 och trott att det går att ändra på folk. Jag har bett om förlåtelse från människor som inte ens förtjänar min tid. Jag har suttit och förlorat min dyrbar tid till människor som inte har bättre för sig än att nertrycka andra.

Jag lovade mig själv i slutet av 2012 att jag aldrig någonsin skulle göra samma misstag igen. Om du blir hotad första gången och förlåter det gång på gång, betyder bara att du inte har någon respekt för dig själv som person. Du respekterar inte din kropp, din hälsa och din mentalitet nog för att släppa människan. Folk hittar på lögner hit och dit om den eviga kärleken till honom, hur han alltid själv ångrar det och man inte kan lämna honom för det är ju löjligt när det är något så litet. Men att hota är fruktansvärt och ännu hemskare är människor som hotar med saker som man har berättat/visat i förtroende, i kärlek. Jag spottar på det ordet från och med idag. Kärlek har och kommer aldrig någonsin finnas i min ordbok. Sådeså

När det är sagt så tror jag inte man någonsin kan släppa något som gör så ont. Det gör ont i hela själen. Hjärtat värker och jag förstår inte v-a-r-f-ö-r jag är så ledsen. Om bara man kunde trycka på en deactivation knapp och sova i 3-4 år? Det hade fan varit nice.


1 comment.


Feelings & Thoughts

Döden

________ 2014-09-12 ________

Jag har min fristad här eftersom jag finner ro i att skriva. Jag har alltid älskat att skriva, innan foto och böcker tog över. Att kräva att jag ska ta bort sidan “för du beter dig så offentligt och det inte är bra” är trams och inget annat. Jag visar och skriver det jag vill, när jag vill och hur jag vill. Ingen annan har rätt att ifrågesätta saker som publiceras här då de görs under namnet Thursdaygal. Detta är min fristad, keep yourself out of it.

När det är sagt tycker jag att det är oerhört hemskt när människor inte kan lita på varandra. Speciellt om man har svurit eder om att alltid hålla ihop, genom vått och torrt. Det är viktigt. Det är så fantastiskt viktigt att kunna lita på vad den andre säger. Jag har varit en idiot det senaste halvåret och jag tänker aldrig mer vara det. Jag tänker aldrig aldrig mer sänka garden för honom någon. Jag är så fruktansvärt ledsen över allt som har hänt mig och jag hoppas och ber det inte händer någon annan.


Leave a comment?


Feelings & Thoughts, Selfportraits

Jag vill utvecklas

________ 2014-08-31 ________

I nian sa min mentor/hemkunskapslärare att jag var intelligent och kunde, om bara jag kämpade. Det var två år sen vi flyttade till Sverige och lilla jag gick i åttan. Jag tänkte inte riktigt på vad hon sa och varför hon sa det, eftersom jag preciiis hade lärt mig svenska—ni vet; att uttala sju, sjuk, sjö, sjuksköterska är inte lätt för någon som kommer från Danmark och aldrig har hört ljudet av det innan.

I Danmark bodde jag centralt med människor från samma kultur, land & religion och att komma till Sverige—Helsingborg av alla ställen—var minst sagt tufft. Här var man “för mörk” i grundskolan och “too much exotic looking to handle”. Nu när jag tänker på det blir jag alldeles till mig. Jag skämdes så mycket över allt. Min hudfärg, ögonfärg, varför är mitt hår så SVART? Varför firar vi inte midsommar? Varför i all världen får jag inga julklappar? Det var minst sagt mycket att ta in för en liten 11-åring. Hade varit lättare om dessa frågor var några jag själv reflekterade över. Tvärtom blev spottad i ansiktet med frågorna. Tvungen att sitta och lösa de. Vad, varför, vem och hur?

Måste jag själv säga så tycker jag att jag blev mobbad. Mobbning för mig är att inte kunna uttrycka sig, att inte kunna prata högt och stå för den man är av rädsla. Av rädsla att en viss person kommer håna mig och kalla mig saker om jag säger något. Att bli knuffad i matkön, att folk inte vill sitta bredvid en för du har “baciller” eller att få basketbollen kastad i huvudet på dig för du dum

I 7:an & 8:an blev det dock värre. Läraren skulle göra upprop i klassen, jag skulle svara ja och killen med det dära orange håret och fräknarna skulle säga “Ja svarta araben är här”. Jag sa aldrig emot. Mest för jag aldrig vågade och inte riktigt hade 100% koll på det svenska språket. Jag spenderade rasterna på biblioteket och böckerna blev ett sätt att slippa allt och alla. Tror jag läste ut alla böcker på ungdoms-avdelningen de tre åren på skolan.

I 8:an blev en väns bästavän flyttad till vår klass och där började en annan kapitel. Tjejen var helt och hållet emot araber och allt som indikerade ordet. Jag är inte arab. Jag varken kan prata eller skriva arabiska, eftersom jag helt enkelt inte är bekant med språket, kulturen eller något tredje. För mig är det som att fråga om jag kan kinesiska. Men mitt svarta svall och kastanjbruna ögon berättade annat. I 2 år blev jag tvingad till att konvertera till kristendom. Hon skulle ta med sig en liten pocket-bibel och berätta hur Islam och Allah var lögn. Hur jag gjorde fel och att jag skulle dö i helvetet? haha? Sjukt minsann.

Hela gymnasiet jobbade jag med mitt självförtroende som hängde som en sönderriven trasa över mig. Jag jobbade upp mig till den person jag är idag. Jag har gråtit, slitit och jobbat svett & tårar till den person jag är idag. Det är inte en lätt match att säga NEJ när man flera år har blivit tryckt ihop till en liten svag boll som inte får yttra sig. Det är inte lätt att acceptera sitt svarta hår och mörkbruna ögon när någon har kollat med avsmak i munnen på en och kommit med 100 anledningar till varför de aldrig kommer acceptera dig.

På gymnasiet kunde jag om jag försökte. Men det gjorde jag inte. Jag slösade 3 år på ingenting och ingen. Jag slösade alla mina betyg på människor som inte ens var värda min tid och det inser jag nu. Jag önskar att man kunde spola tillbaks tiden. Jag önskar att jag inte betedde mig som en hungrig människa som var redo att ge upp skolan och betyg bara för att få ha kul. Det “kul” som jag aldrig hade i grundskolan.

Men man kan man om man vill, ellerhur? Jag behöver komma ur bubblan som jag lever i och inse att jag också kan bli något. Jag kan om jag kämpar, för jag vet att jag har det som krävs. Det handlar inte ens om bra betyg för visst gick jag ut med MVG’n jag med, men jag kämpade aldrig. Jag gav aldrig mitt 100% i något och det resulterade i att flera luckor är stängda. Medelmåttig räcker inte på högskolan, det räcker inte för mig. Det räcker ingenstans.


Leave a comment?


Feelings & Thoughts

02.01

________ 2014-08-25 ________

Jag älskar att lära nya saker. Jag förstår aldrig vitsen med att jag först ska inse det när det är försent, även om folk säger att det aldrig är too late. Man kan om man vill, och jag vill lära mig. Jag känner ett så starkt behov av att gnaga på kunskap. Jag vill proppa hjärnan full av viktiga smarta grejer så jag också kan lyckas i livet. Hur gör folk egentligen? Hur blir man smart? Smart som i hej jag pluggar till ingenjör?. Jag vill också. Å andra sidan har jag sett människor som praktiskt taget slösat tre år på ingenting och fortfarande jobbar i en lokal affär. Hur får man egentligen jobb efter examen? Känner mig så liten och inadequate. Jag vill inte spendera alla mina dagar i den dumma bageri?!!!#)#/#(”

Jag vill kämpa så mycket. Jag vill kämpa tills svetten rinner och jag inte kan andas. Jag vill känna att jag gör något för mig själv for the first time in my life. Framför allt vill jag bara bo i Sverige hela livet så jag har all tid i världen för att försöka ta reda på vad jag egentligen vill. Har haft så mycket stress på sistone att jag knappt vetat av mig själv. Går runt som en zombie och tänker på dumma hopplösa kärlekshistorier hit & dit.

Jag vill så mycket med livet. Om bara det fanns tid, om bara det fanns någon som kunde HJÄLPA mig. Stötta mig.


Leave a comment?


Feelings & Thoughts, Worklife

20 år och fortfrande lost

________ 2014-07-28 ________

Bara för att klockan är fyra på morgonen och jag känner mig mer peppad än någonsin. Om ni inte redan vet, så älskar jag att sätta upp mål, vilket jag har gjort otaliga gånger nu. Det är så roligt att kunna se sin utveckling och kunna strecka över allt flera punkter på sin lista. År 2012 gjorde jag denna listan och även om sakerna på listan känns löjliga och barnsliga nu, så var det en gång viktigt för mig.

Så i dessa fyra månader jag har kvar har jag tänkt mig att visa fram min bästa sida. Från och med första augusti ska jag tillbaks till gymmet och låta svetten rinna. Jag kommer inte ens ihåg varför jag tog en sådan stor paus men allt det hände med våran villa + ramadan gjorde att punkten hamnade på botten. Jag har varit ute och sprungit flera gånger men jag vill bli bättre på det. Jag vill åstadkomma något på gymmet. Jag vill att mina muskler ska synas.

Sen så vill jag så gärna skaffa ett nytt jobb! Japp ett nytt jobb. Jag har sedan 2011 jobbat som anställd hos Dansk Supermarked, Føtex i Danmark och nu känner jag hur det räcker. Jag är trött av all mat, torka bord och att diska! Jag vill göra mig fin, fixa till håret och ta på mig världens bästa kläder som bara ligger och samlar damm i garderoben nu. Eftersom jag jobbar så mycket med mat är det inte ens lönt att jag gör ve mig då allt ändå försvinner när jag svettas. Jag är alltså 1/3 klar med CV & personliga brevet som jag har tänkt att dela ut här i Sverige. Hade varit kul att få ett jobb som inte ligger på andra sidan jordklotet + så får man prata svenska på jobbet också haha! Här är vi trötta på danska ;)

Sen har jag kanske inte berättat men jag är även kommit in på en liten kurs (uni) jag hade sökt till nu på hösten. Det är en engelska grundkurs som börjar första september och slutar i januari någon gång. Jag har en ganska stor framtid ahead of me, så jag vill såååå gärna ha något mer på mitt CV än bara jobb. Sen får vi se om jag tänker söka in på ett riktigt program eller inte sen :) Hade varit kul att komma in på dröm-utbildningen men det får man kämpa för.

Alla dessa mål är till för att göra det lättare för mig. Jag siktar efter lyckan, gör du med!

  • Joina gymmet igen
  • Skaffa ett nytt jobb
  • Slutför uni-kursen
  • Köpa ett Tamron AF SP 90/2,8 Di Macro 1:1 objektiv
  • Inreda mitt fina rum till September/Oktober
  • Starta upp mitt företag. Allt är klart, bara modet krävs
  • Börja läsa igen. Jag älskar ju litteratur?! Vad hände?!
  • Pierca näsan
  • Bli bättre på smink. Makeup kurs någon?
  • Fota mer!


1 comment.